Månad: november 2019

Idag kom ett mail från min chef. Vi ska ha ett sedvanligt uppföljningsmöte på måndag och han hade skrivit ner några punkter. Bland annat mål för vad jag bör klara av att göra under en vecka. Sorry bossen, det är inte mitt mål. 

Det fick mig att fundera över vad som är mitt mål här i livet. Vad vill jag göra? 

Jo, jag vill gå på julmarknad och se och känna på alla saker som finns där. Känna alla dofter och tindra med ögonen. 

Sen vill jag åka till fjällen och bara glida nerför en grön backe och låtsas att den är röd och att det hela är jättelätt. 

Sen vill jag dansa hela kvällen på något kul ställe med bra musik. Eller kanske prova på att dansa gammeldans igen. Riktigt fara fram i en hambo med en dansant kavaljer.

Sen vill jag åka till något varmt ställe och ligga och läsa en bok med paraplydrink i handen.

Sen vill jag någon kväll bli precis lagom berusad och göra en massa tokiga saker. Bli så där galet skrattig och oförutsägbar som jag kan bli när jag är onykter.

Eeeh, ungefär lika realistiska mål som chefens.

Det är dags att sluta önska sig det omöjliga. Ja, jag vet, det har jag hört förut och det är jag väl medveten om men längesedan-minnet är väldigt klart och tydligt. 

Kanske ska man ändra inriktning och tänka att mitt mål i arbetslivet är att bli pensionär. 

Jag använder ju min begränsade energi till att jobba tre timmar varje dag. Helt galet. Varför inte använda den tiden till att göra något annat. Inte vet jag vad det skulle vara, men PRO har ju ett ganska brett utbud så något kan jag väl hitta på. Och sen finns det en massa olika kurser på studieförbunden. Det finns språk-fik där jag kan få en godfika och prata svenska med människor. Säkert finns det en massa olika grupper med olika intressen som jag kan kontakta. Det finns ju faktiskt oändliga möjligheter att lägga sin energi på istället för på jobbet

Dags att ta hand om mitt liv! Det här livet som jag, och ingen annan har ansvar för. Jag kan, jag törs, jag ska. Imorgon.

Ibland dyker det bara upp en person som visar sig vara en fantastisk människa. Bara för att hon/han kan. Jag tänker på Lena som arbetar på samma företag som jag. Inte på samma enhet men där någonstans bland alla människorna finns hon. För ett par år sedan hamnade vi vid samma bord på Katalin där vi skulle se ett uppträdande. Hade en trevlig kväll och it was it. Därefter ha vi växlat några ord när vi träffas någonstans i korridorerna. När sedan Michael hamnade på sjukhuset för att göra en hjärtoperation sökte hon upp mig en dag. Bara för att fråga om jag behövde någon hjälp när jag nu var själv hemma. Behövde jag handla? Någonstans jag behövde ha skjuts? Hon gav mig sitt mobilnummer och hemtelefonnummer och bad mig ringa om något dök upp. Jag blev alldeles varm i hjärtat. 

Med åren har jag träffat på så många hjälpsamma, goa människor som erbjudit mig hjälp i alla möjliga situationer. Både när jag behövt det och när jag inte behövt det.  Men nu är de avslöjade. Det är nämligen inte bara så att folk vill vara snälla mot mig. De vill vara snälla för att de själva mår bra av det. Eller om det nu är så att man använder mitt hjälpbehov för att växa själv. Vad vet jag?

Visst är det väl så att när man hjälper någon annan så mår man gott själv. Man känner sig helt enkelt som en bättre människa. Man ställer upp på andra. Man är inte en sådan som bara tänker på sig själv. Man är en god människa. Man har de rätta värderingarna.  Man gör sina samhälleliga plikter. 

Mina två vänner Siw och Mia har tagit det här med vänskap till en annan nivå.  De gör inte saker för min skull, utan för vår skull. Alltså, de tar mig med på grejor som vi gör tillsammans. Det är allt från saltgrottor till att lösa mord. Jo, det är sant. 

Jag skulle fylla år och de meddelade mig att jag skulle vara tillgänglig en viss kväll framöver. De hämtade upp mig och körde till Scandic Nord. Där inträffade ett mystiskt dödsfall som vi självklart hjälpte till att lösa. Man hjälper väl till, eller hur?